lindamalenas

Jag hoppas att vi aldrig någonsin får samma sjukvårdssystem i Sverige som det jag upplever här i Australien. Hemma i Sverige har jag ofta hört klagomål på långa väntetider och dålig vård. Men vet ni vad? Det är förbaskat bra vård för att vara bedriven med skattepengar och vara allmän och tillgänglig för alla sociala klasser. Jag vet att enskilda personer ibland kommer i kläm i Sverige, men dyra privatsjukhus och försäkringar är ingen lösning.
Jag gör just nu min praktik på ett av de dyrase och finaste sjukhusen i Australien. Vi som jobbar där kan liknas mer vid hotellpersonal än vårdpersonal. Det finns inget som helst samarbete mellan olika professioner, och kommunikationen är oftast dålig. Så trots att patienterna kan välja mellan tre rätter på sina menyer och har eget rum med tv, träffar jag på patienter som gråter av oro, inte har råd med sin behandling, känner sig osynliga och struntade i.  Det är stor skillnad mellan privat och public vård här, men jag undrar om det inte bara är väntetiden och eget rum som är den största skillnaden. Personalen som jobbar där är lika stressad och underbemannad som överallt annars. Att behöva vänta på vård är aldrig kul och jag tycker verkligen vårdköerna borde vara kortare, men till vilket pris. 
Det känns som om jag bedriver ett dubbelspel, jag går runt i min fina välstrukna uniform, inga sjukhuskläder här inte, på en avdelning som är mer som ett vardagsrum, men vården jag bedriver i Sverige har betydligt högre kvalitet trots den välputsade ytan här.

Jag är så långt bort från den verklighet jag vill jobba i. Till min stora glädje har jag hittat en blogg av en tjej som är i Nepal där hon jobbar som koordinator för läkare utan gränser. Helena Källerman bloggar från Nepal heter den och ni hittar den via länken. En verklighet så långt ifrån den vi är vana vid.